skymningsljus.blogg.se

Jag heter Katten och jag pratar inte så mycket. Jag är väldigt tyst av mig och tar inte så mycket plats för jag föredrar att se på världen och inte säga särskilt mycket saker om den. Jag är väldigt bra på att tänka men väldigt dålig på att prata, så därför är jag mest tyst större delen av tiden. Tid som jag istället spenderar på att tänka ut saker jag skulle säga, om jag nu var en sån som pratar mycket. 

Problemet är att när jag väl har något att säga blir det väldigt svårt, som när min familj bråkar och det enda  jag vill göra är att gå därifrån och låsa in mig någonstans och slippa lyssna men sedan säger de något som jag vill säga något om och eftersom jag inte är bra på att prata blir det bara fel och konstigt. Jag har en vän som är väldigt bra på att prata, Mikaela heter hon och hon är en av de mest karismatiska personer jag någonsin träffat. Jag kommer skriva om henne en annan gång, men det hon säger åt mig att göra är att bara säga det jag känner men det går inte. När hon säger det hon känner häver hon ur sig ett tal som skulle få vem som helst att hålla med henne, men när jag säger vad jag känner känner jag mig bara dum och fel och alla blir arga på mig och kommer med en massa motargument som jag inte kan ge svar på tal på och jag blir bara ledsen och nedtryckt och önskar att jag inte sagt något till att börja med, eller så försöker jag bli arg för att ingen lyssnar på mig och börjar bara prata på och säger en massa saker som jag gått och tänkt på länge men inte sagt och allt flyter ihop och ingen fattar någonting. Jag är väldigt dålig på att vara arg också, men min vän Katya är väldigt bra på det.

Katya är arg ofta och hon kommer säkert också få ett alldeles eget inlägg någon gång, men det jag ska säga nu är iallafall att det hon gör är att skrika och slänga tallrikar i golvet och se till att alla lyssnar på henne men det kan jag inte. När jag skriker börjar jag alltid gråta för jag känner mig så orättvis och elak och om jag någonsin skulle slänga en tallrik i golvet skulle ingen lyssna för alla skulle skrika på mig för att jag har sönder porslinet och jag skulle be om ursäkt en miljon gånger och krympa ihop till en liten myra och ligga och gråta och be om förlåtelse. Jag är väldigt bra på att gråta och varken Mikaela eller Katya förstår det för de behöver aldrig gråta, de som alltid har saker att säga eller tallrikar att slänga i golvet, de förstår inte hur det känns att vara så bortkommen bland människor och talade ord att man bara vill lägga sig ner och försvinna.  

Men jag blir inte så ledsen av det för jag har andra saker som de inte har, jag har mina skrivna ord och mina teckningar och mina fantasier och ensamma eftermiddagar. Jag är  väldigt bra på att vara ensam också, och på att tänka. Det är inte Mikaela eller Katya, för Mikaela är en sån där människa vars tankar äter upp henne innifrån och därför klarar hon inte av att tänka för mycket själv, och Katya tänker bara på saker hon blir arg över och vill slå sina nävar blodiga mit en vägg för och därför klarar hon inte av att tänka så mycket heller men det gör jag. Jag är alltid tyst för jag tänker alltid, jag tänker på människor som jag vill ska  finnas och jag tänker på ord jag skulle vilja säga och platser jag vill upptäcka och bilder jag vill måla när jag blir tillräckligt bra, jag tänker mycket och det är väldigt harmoniskt alltihop. 

Jag är väldigt instabil för jag klarar inte av att prata med människor utan att förvandlas till en gråtande liten klump av osäkerhet, men när jag blir lämnad ifred och får vara tyst eller får vara med människor som inte har något emot att jag är ganska konstig och inte pratar, då är jag den lyckligaste människan på planeten.

Jag tycker om att läsa. Jag tycker om böcker. Jag älskar att inte veta vad som kommer hända när jag öppnar pärmen, om jag kommer gråta eller skratta eller bara känna mig uttråkad eller något helt annat. Jag älskar också tanken om att det finns en värld ivarje bok, för det är ju så. Alla böcker berättar en historia och alla böcker har en egen värld, gjord av ord eller bilder eller siffror och varje gång du öppnar en släpper den in dig i sin egna lilla verklighet och låter dig stanna så länge du vill. Böcker dömer inte. De ord som är skrivna i dem kanske dömer, men en bok kan aldrig hindra dig från att slå ihop den och sluta läsa, gå därifrån och aldrig öppna den igen. Boken kommer bara acceptera att du går och sedan tålmodigt ligga och vänta på att någon annan människa ska komma och ta upp den. Det är något väldigt mysigt och melankoliskt över det samtidigt. 

En annan sak jag älskar med böcker är att liven i dem aldrig dör. Människorna och djuren kanske dör, men de kommer alltid finnas där och leva vidare. Bläddra tillbaka ett kapitel eller två och där är de, livs levande och (oftast) välmående. De kommer aldrig sluta finnas, för deras historier finns dokumenterade och eftersom böcker har egna världar i sig som kommer till liv när någon läserdem  räcker det med att någon plockar upp en bok och läser den för att de ska börja leva. Tänk på det nästa gång du läser något - att du i det blåser liv i de karaktärer, platser och händelser som står skrivna där. 

Jag tycker om böcker för att de låter mig fly från verkligheten ett tag och ta del av en annan verklighet. För ärligt talat, det som gör berättelser levande är inte själva texten utan personen som läser dem. Det får mig att känna mig lite som en livsbringare och därför tycker jag om böcker.