Jag drömmer om kärlek som inte går att beskriva, om kärlek som är lätt och oförhindrad och kommer utan tvång eller hasta. Jag drömmer om kärlek som är fyra på morgonen, under filtar och täcken med varm choklad och gamla disneyfilmer som det var så länge sen vi såg att vi börjat glömma dem, men som rör upp så mycket nostalgi att vi inte vet om vi ska skratta eller gråta. Jag drömmer om kärlek som är soluppgångar och sena nätter och outtalade löften om somrar och vintrar där tiden stannar och aldrig tar slut. Kärlek som målas i akvarell och spelas på gitarr, bredvid varandra i en behaglig tystnad som inte behöver brytas. Jag drömmer om kärlek utan ord och utan brått, som inte behöver bekräftas konstant för att veta att den är där. Jag drömmer om kärlek som alltid försäkras och intygas, med ord eller små rörelser som visar att det är på riktigt och levande. Jag drömmer om kärlek som långa vandringar genom gator med prat och diskussioner om värdsliga eller oväsentliga ting, om träd som blommar och en kamera som dokumenterar de dagar som vi aldrig vill glömma. Kärlek som finns i sommartystnaden på svenska gator, när det känns som att hela världen dåsat till i värmen och man kan strunta i strumpor och skor och gå genom livet barfota för att känna världen under sina fötter. Jag drömmer om kärlek där du är bredvid mig och får mig att vaggas till ro inombords, medveten om att jag inte är ensam, att jag har någon att dela alla de ögonblick som gör mig lycklig med.
Jag drömmer om kärlek där jag har hittat dig.
Jag heter Katten och jag pratar inte så mycket. Jag är väldigt tyst av mig och tar inte så mycket plats för jag föredrar att se på världen och inte säga särskilt mycket saker om den. Jag är väldigt bra på att tänka men väldigt dålig på att prata, så därför är jag mest tyst större delen av tiden. Tid som jag istället spenderar på att tänka ut saker jag skulle säga, om jag nu var en sån som pratar mycket.
Problemet är att när jag väl har något att säga blir det väldigt svårt, som när min familj bråkar och det enda jag vill göra är att gå därifrån och låsa in mig någonstans och slippa lyssna men sedan säger de något som jag vill säga något om och eftersom jag inte är bra på att prata blir det bara fel och konstigt. Jag har en vän som är väldigt bra på att prata, Mikaela heter hon och hon är en av de mest karismatiska personer jag någonsin träffat. Jag kommer skriva om henne en annan gång, men det hon säger åt mig att göra är att bara säga det jag känner men det går inte. När hon säger det hon känner häver hon ur sig ett tal som skulle få vem som helst att hålla med henne, men när jag säger vad jag känner känner jag mig bara dum och fel och alla blir arga på mig och kommer med en massa motargument som jag inte kan ge svar på tal på och jag blir bara ledsen och nedtryckt och önskar att jag inte sagt något till att börja med, eller så försöker jag bli arg för att ingen lyssnar på mig och börjar bara prata på och säger en massa saker som jag gått och tänkt på länge men inte sagt och allt flyter ihop och ingen fattar någonting. Jag är väldigt dålig på att vara arg också, men min vän Katya är väldigt bra på det.
Katya är arg ofta och hon kommer säkert också få ett alldeles eget inlägg någon gång, men det jag ska säga nu är iallafall att det hon gör är att skrika och slänga tallrikar i golvet och se till att alla lyssnar på henne men det kan jag inte. När jag skriker börjar jag alltid gråta för jag känner mig så orättvis och elak och om jag någonsin skulle slänga en tallrik i golvet skulle ingen lyssna för alla skulle skrika på mig för att jag har sönder porslinet och jag skulle be om ursäkt en miljon gånger och krympa ihop till en liten myra och ligga och gråta och be om förlåtelse. Jag är väldigt bra på att gråta och varken Mikaela eller Katya förstår det för de behöver aldrig gråta, de som alltid har saker att säga eller tallrikar att slänga i golvet, de förstår inte hur det känns att vara så bortkommen bland människor och talade ord att man bara vill lägga sig ner och försvinna.
Men jag blir inte så ledsen av det för jag har andra saker som de inte har, jag har mina skrivna ord och mina teckningar och mina fantasier och ensamma eftermiddagar. Jag är väldigt bra på att vara ensam också, och på att tänka. Det är inte Mikaela eller Katya, för Mikaela är en sån där människa vars tankar äter upp henne innifrån och därför klarar hon inte av att tänka för mycket själv, och Katya tänker bara på saker hon blir arg över och vill slå sina nävar blodiga mit en vägg för och därför klarar hon inte av att tänka så mycket heller men det gör jag. Jag är alltid tyst för jag tänker alltid, jag tänker på människor som jag vill ska finnas och jag tänker på ord jag skulle vilja säga och platser jag vill upptäcka och bilder jag vill måla när jag blir tillräckligt bra, jag tänker mycket och det är väldigt harmoniskt alltihop.
Jag är väldigt instabil för jag klarar inte av att prata med människor utan att förvandlas till en gråtande liten klump av osäkerhet, men när jag blir lämnad ifred och får vara tyst eller får vara med människor som inte har något emot att jag är ganska konstig och inte pratar, då är jag den lyckligaste människan på planeten.
