2014-05-29
14:01:47
Saker jag är trött på i svenska samhället
(där jag för första gången blir politisk i mitt första inlägg på länge, men, nå då får det vara)
NOTERA: Dessa är mina egna åsikter och speglar inte nödvändigtvis åsikterna hos någon annan perosn, förening eller politiskt förbund över huvud taget. Se mig inte som förespråkare av en grupp utan som förespråkare av mig själv.
1. Det här med feminismen
Jag är så trött på allt det här som omgärdar feminismen. Jag är så oerhört trött på att behöva förklara, gång på gång på gång, varför feminism är någonting bra för alla de människor som inte orkar ta sig tiden att googla. Jag är så oerhört less på att behöva bli en Femenismens kämpe vart jag än går, att alltid behöva vara så jäkla korrekt på alla sätt och vis i situationer som skulle kunna ha det minsta med kön att göra (det vill säga allt). Jag är så trött på att behöva vara rädd för att förstöra någons syn på feminism för alltid om jag gör ett snedsteg, att vara rädd för att få något jag säger utan att tänka på det kastat i ansiktet på mig senare, rädd för att bli kallad priviligerad och rädd för att all världens ansvar ska hamna på mina axlar vilket det alltid tycks göra förr eller senare.
Jag är rädd för att få höra vilken dålig feminist jag är eftersom jag inte född som rasifierad underklasskvinna. Jag är rädd för att jag ska utnyttja min maktposition i den priviligerade ställning jag har, eftersom jag vet att det är något jag kanske gör hela tiden utan att tänka på det.
Jag är rädd och orolig och trött, för det här med jämnställdhet är så oerhört svårt och jag vet inte hur jag sköa göra för att det ska bli bra hela tiden men jag försöker, och det är så svårt att uttrycka det utan att få det att låta som "jag bryr mig inte egentligen men jag känner till problemet och därför kan du inte vara arg på mig" (aka vit kränkt man).
Jag är trött på att behöva förklara varför sidor som Alla Vi Som Tycker Kvinnor Hör Hemma I Köket och Maskulint Initiativ är problematiska på sätt som inte F! eller Vit Kränkt Man är. Jag är trött på att alltid behöva förklara mig, försvara och argumentera var jag än går för människor som verkar ha bestämt sig för att det är vi mot dem, människor som inte förstår att jag är okej med vad de än tycker så länge de kan försvara det (men mer om just det senare).
Jag är trött, så oerhör jävla less på att alltid behöva vara den större människan. Ibland vill jag bara skrika kasta tallrikar och sen sätta mig ner och gråta för att ingen verkar förstå vad jag försöker säga, för det känns som att jag spottar i motvind och att verkligen ingen bryr sig även fast jag vet att saker och ting förändras hela tiden. Jag är trött på att alltid behöva vara redo att kasta mig in i en debatt, att alltid vara beredd på att försvara de mest grundläggande av mina åsikter, att alltid ha svar på varför "jämställdhetist" och feminist inte innebär samma sak.
^^för övrigt är svaret på den frågan, som jag ser den, att feministers åsikter främst går ut på att det finns ett patriarkat i systemet som förtrycker både män och kvinnor, främst kvinnor kanske, och att det är roten till de flesta problem relaterade till kön, medans "jämställdhetister" ofta inte har samma syn på det här med patriarkatet. exakt vad ett patriarkat är orkar jag verkligen inte gå in på nu men googla eller fråga mig om det så skriver jag något senare
2. Det här med blockpolitik, partipolitik och hatet färger emellan
Jag är trött på politik. Det jag är mest trött på är inte det att alla egentligen tycker samma sak, inte det att högerextrema partier växer, inte det att vänsterextrema partier också växer (om än inte i samma utsträckning), inte det att partier kommer på egna politiska färger som det verkar passa dem utan att det inte verkar finnas någon respekt partier emellan.
Inte för att utmåla mig själv till att vara Gandhi, men jag är en ganska pacifistisk person. Jag är väldigt accepterande av folks åsikter, oavsett om jag avskyr eller älskar åsikten i sig. Till exempel avskyr jag, som feminiskt, anti-feminister och sidor som Maskulint initiativ (eftersom det verkar vara exakt samma sak som feminism fast från vinkeln av folk, mest män, som inte fått veta vad feminism egentligen är) men jag skulle aldrig avsky en människa för att hen är eller gillar det. Jag tycker visserligen att det här med kommunism är en ganska dum och läskig idé, men jag skulle aldrig vända mig bort från någon som är med i RKU för det. Jag som medfödd antirasist skulle aldrig kunna tänka mig att rösta på SD, men för den sakens skull hatar jag inte SD och inte heller tycker jag att de inte borde få sin beskärda del av det fria rummet och inte heller tänker jag kalla alla deras röstare för rasister.
För det är helt enkelt inte så jag vill att samhället ska se ut.
Om jag fortsätter med Sverigedemokraterna som exempel (för det är ett exempel många känner till och har starka åsikter om; det är ett bra exempel helt enkelt) så skulle jag verkligen aldrig avsky en person bara för att de röstar på dem. Till att börja med för att jag inte har något med det att göra, ni vet det här med åsiktsfrihet (lagen som gör det förbjudet för mig att lägga mig i vad någon tycker enbart i syfte att förklara för dem att de har Fel) men också för att jag inte förstår poängen med att kalla alla SDare för rasister. Jag tror absolut inte alla SDare är rasister, för att för mig är rasism en väldigt avskiljd del inom den hatiska sektorn. Inte heller tror jag att alla SDare är nazister, för det är också en väldigt avskiljd del inom den hatiska sektorn. Jämför med att jag inte tror alla seriemördare är psykopater, för psykopati är en väldigt avskiljd del inom psykologin.
Däremot, tycker jag Sverigedemokraternas politik är problematisk? Ja. Går den emot mycket av det som jag tycker är grundläggande demokrati? Ja. Anser jag att många av deras politiker gjort uttalanden som om deras huvuden var fulla av vattenmålan spaghetti? Ja. Gör det att jag hatar alla som röstar på dem? Nej.
Det här är något som förmodligen gör väldigt många människor upprörda, SDare eller inte, och det förstår jag. Men ge mig då ett sista tillfälle att förklara vad jag menar så ni inte missförstår mig fel.
Vi lever i en demokrati. Nej, det innebär inte att man har rätt att säga och göra vad fan man vill utan att få konsekvenser eller motsägande "pga yttrandefrihet". Nej, det innebär inte att rasism och nazism är okej. Det innebär inte att jag måste okej med att du hatar vissa folkgrupper eftersom det är ditt demokratiska utrymme, men det innebär faktiskt att jag måste acceptera det.
Notera att "acceptans" och "vara okej med" inte är samma sak.
Jag accepterar att SD kan få tio procent av rösterna i riksdagsvalet. Jag accepterar att en miljon människor, en hel tiondel av vår lilla befolkning, håller med deras politik. Jag accepterar att Jimmie Åkesson kommer till min stad och säger de saker en miljon människor tycker. Jag accepterar det, men jag behöver inte vara okej med det.
På samma sätt accepterar jag att du är kommunist, anti-feminist och islamofob. Men jag är inte okej med det.
Jag är inte okej med det och jag tänker visa att jag inte är okej med det; jag kommer lägga fram och försvara mina åsikter, jag kommer hänvisa dig till källor som förklarar varför jag tycker som jag tycker, jag kommer hävda min rätt att uttrycka mig enligt yttrandefriheten. Du har rätt att vara hur extrem du vill, men jag har också rätt att säga nej tack.
Däremot har jag inte rätt att säga att du är äcklig, dum i huvudet, outbildad, knäpp eller att såna som du borde dö eller bara sluta att upphöra. Jag har inte rätt att invalidera din åsikt oavsett hur tvärt emot min den är - på samma sätt som du inte har någon rätt att kalla mig för vänsterpack, feministfitta, "negerälskare" (något som jag faktiskt fått slängt i ansiktet en gång och som jag tycker är problematiskt av tusen miljoner helt andra anledningar än det menade att jag blir kär i invandrare för det är ju faktiskt sant, men det är en helt annan debatt) eller att jag hatar det här landet.
Och jag är så oerhört trött på att behöva förklara att nej, jag hatar inte dig och nej, jag tänker inte säga åt dig vad du får tycka och inte men ja, du har åsikter som går tvärt emot mina och ja, jag tänker diskutera det med dig för du har rätt att ha dina åsikter men då ska du, ursäkta franskan, fanimej kunna försvara dem också. Det spelar ingen roll vad du tycker, kan du inte försvara det med dina egna ord och inte sånt du fått av andra är det tyvärr en dålig åsikt.
Men jag är också trött på att behöva förklara att nej, jag hatar dem inte och nej, jag tänker inte säga åt dem vad de får tycka och inte och nej, jag tänker inte säga till någon att de har Fel och alltid kommer ha Fel men ja, jag tycker deras åsikter är problematiska och ja, de går tvärt emot mina egana men nej, jag tycker inte det är ett oviktigt problem.
Jag är så trött på att behöva försvara mig från alla håll och kanter hela tiden bara för att jag är av åsikten att du faktiskt får tycka precis vad du vill utan att jag har något med det att göra (även om jag, som sagt, förväntar mig att du ska kunna förklara dina åsikter utan hjälp från någon annan) för att vi lever i ett system som tycks gå ut på att den andra sidan alltid är Fel Fel Fel och att vi, på den här sidan, den Rätta sidan, ska gå ut i fullskaligt krig för att göra så de tycker Rätt snarare än att se oliktänkande som ett tillfälle att lära sig något. Inte som i att vi alla ska lära oss något av rasister och manshatare, utan att vi ärligt måste ge dem utrymme att säga vad de tycker för att vi ska kunna lära oss vad de tycker, inte vad vi tror att de tycker.
TL;dr: Alla har faktiskt rätt att tycka vad de vill, men alla andra har faktiskt också rätt att inte hålla med. Alla åsikter är åsikter, oavsett hur mycket du inte håller med, och du har rätt att säga ifrån och inte hålla med men du har inte rätt att säga att någon annans åsikt är mindre värd än din egen.
3. massa andra saker jag inte orkar och hinner skriva om just nu
till exempel nazism, skolsystemet, klassfrågan, snobbism, värderingarna av egenskaper och skolan som samhällsstruktur. kanske skriver något om det senare, jag vet inte, vi får se. hejdå
