2017-03-11
03:10:00
VARFÖR
KAN MAN INTE TA BORT INLÄGG PÅ DENNA FITTSIDA
2014-07-23
02:04:52
Folk.
Det finns vissa typer av människor. Människor som får en att bli glad oavsett, oavsett hur lång tid som gått, vad som hänt mellan er, hur de är som personer och vad man egentligen tycker om dem.
Människor som Jakob. Människor som Emil.
Snackar med emil på riktigt ikväll för första gången på gud vet hur länge, och han får mig att bli så jävla glad att jag är lite chockad själv. Inte så att jag är kär i honom (hahahahahahhahaha så lättfallen är jag faktiskt inte mind you) utan bara som att han får mig att må bra. Någonting i hans personlighet möter någonting i min och bara blir så himla bra, så himla rätt och enkelt och kul att jag liksom inte kan låta bli att komma tillbaka till det.
Men såna människor är också farliga, för det blir lätt att man glömmer det som varit eftersom det som bli kan vara så himla himla bra att man skiter i konsekvenserna och bara kör på. Typ som med jakob, som jag grät mig hes över och ändå gick tillbaka till gång på gång eftersom han får mig att må så jävla bra däremellan. Är övertygad om att ifall jag pratade med honom ikväll, som jag gör med emil just nu, så skulle det vara som att jag gick i åttan och var nykär och dum i huvudet igen.
jag vet inte vad grejen är med emil är poängen men han är en såndär typ som alltid får mig att må bra och det är jäkligt najs att ha såna typer men också jäkligt farligt för innan man vet ordet av är man fast i en cirkel man inte kan bryta
jag vet fan inte vad poängen är, jag är trött och skrivovillig men nu vet ni
Människor som Jakob. Människor som Emil.
Snackar med emil på riktigt ikväll för första gången på gud vet hur länge, och han får mig att bli så jävla glad att jag är lite chockad själv. Inte så att jag är kär i honom (hahahahahahhahaha så lättfallen är jag faktiskt inte mind you) utan bara som att han får mig att må bra. Någonting i hans personlighet möter någonting i min och bara blir så himla bra, så himla rätt och enkelt och kul att jag liksom inte kan låta bli att komma tillbaka till det.
Men såna människor är också farliga, för det blir lätt att man glömmer det som varit eftersom det som bli kan vara så himla himla bra att man skiter i konsekvenserna och bara kör på. Typ som med jakob, som jag grät mig hes över och ändå gick tillbaka till gång på gång eftersom han får mig att må så jävla bra däremellan. Är övertygad om att ifall jag pratade med honom ikväll, som jag gör med emil just nu, så skulle det vara som att jag gick i åttan och var nykär och dum i huvudet igen.
jag vet inte vad grejen är med emil är poängen men han är en såndär typ som alltid får mig att må bra och det är jäkligt najs att ha såna typer men också jäkligt farligt för innan man vet ordet av är man fast i en cirkel man inte kan bryta
jag vet fan inte vad poängen är, jag är trött och skrivovillig men nu vet ni
2014-05-29
14:01:47
Saker jag är trött på i svenska samhället
(där jag för första gången blir politisk i mitt första inlägg på länge, men, nå då får det vara)
NOTERA: Dessa är mina egna åsikter och speglar inte nödvändigtvis åsikterna hos någon annan perosn, förening eller politiskt förbund över huvud taget. Se mig inte som förespråkare av en grupp utan som förespråkare av mig själv.
1. Det här med feminismen
Jag är så trött på allt det här som omgärdar feminismen. Jag är så oerhört trött på att behöva förklara, gång på gång på gång, varför feminism är någonting bra för alla de människor som inte orkar ta sig tiden att googla. Jag är så oerhört less på att behöva bli en Femenismens kämpe vart jag än går, att alltid behöva vara så jäkla korrekt på alla sätt och vis i situationer som skulle kunna ha det minsta med kön att göra (det vill säga allt). Jag är så trött på att behöva vara rädd för att förstöra någons syn på feminism för alltid om jag gör ett snedsteg, att vara rädd för att få något jag säger utan att tänka på det kastat i ansiktet på mig senare, rädd för att bli kallad priviligerad och rädd för att all världens ansvar ska hamna på mina axlar vilket det alltid tycks göra förr eller senare.
Jag är rädd för att få höra vilken dålig feminist jag är eftersom jag inte född som rasifierad underklasskvinna. Jag är rädd för att jag ska utnyttja min maktposition i den priviligerade ställning jag har, eftersom jag vet att det är något jag kanske gör hela tiden utan att tänka på det.
Jag är rädd och orolig och trött, för det här med jämnställdhet är så oerhört svårt och jag vet inte hur jag sköa göra för att det ska bli bra hela tiden men jag försöker, och det är så svårt att uttrycka det utan att få det att låta som "jag bryr mig inte egentligen men jag känner till problemet och därför kan du inte vara arg på mig" (aka vit kränkt man).
Jag är trött på att behöva förklara varför sidor som Alla Vi Som Tycker Kvinnor Hör Hemma I Köket och Maskulint Initiativ är problematiska på sätt som inte F! eller Vit Kränkt Man är. Jag är trött på att alltid behöva förklara mig, försvara och argumentera var jag än går för människor som verkar ha bestämt sig för att det är vi mot dem, människor som inte förstår att jag är okej med vad de än tycker så länge de kan försvara det (men mer om just det senare).
Jag är trött, så oerhör jävla less på att alltid behöva vara den större människan. Ibland vill jag bara skrika kasta tallrikar och sen sätta mig ner och gråta för att ingen verkar förstå vad jag försöker säga, för det känns som att jag spottar i motvind och att verkligen ingen bryr sig även fast jag vet att saker och ting förändras hela tiden. Jag är trött på att alltid behöva vara redo att kasta mig in i en debatt, att alltid vara beredd på att försvara de mest grundläggande av mina åsikter, att alltid ha svar på varför "jämställdhetist" och feminist inte innebär samma sak.
^^för övrigt är svaret på den frågan, som jag ser den, att feministers åsikter främst går ut på att det finns ett patriarkat i systemet som förtrycker både män och kvinnor, främst kvinnor kanske, och att det är roten till de flesta problem relaterade till kön, medans "jämställdhetister" ofta inte har samma syn på det här med patriarkatet. exakt vad ett patriarkat är orkar jag verkligen inte gå in på nu men googla eller fråga mig om det så skriver jag något senare
2. Det här med blockpolitik, partipolitik och hatet färger emellan
Jag är trött på politik. Det jag är mest trött på är inte det att alla egentligen tycker samma sak, inte det att högerextrema partier växer, inte det att vänsterextrema partier också växer (om än inte i samma utsträckning), inte det att partier kommer på egna politiska färger som det verkar passa dem utan att det inte verkar finnas någon respekt partier emellan.
Inte för att utmåla mig själv till att vara Gandhi, men jag är en ganska pacifistisk person. Jag är väldigt accepterande av folks åsikter, oavsett om jag avskyr eller älskar åsikten i sig. Till exempel avskyr jag, som feminiskt, anti-feminister och sidor som Maskulint initiativ (eftersom det verkar vara exakt samma sak som feminism fast från vinkeln av folk, mest män, som inte fått veta vad feminism egentligen är) men jag skulle aldrig avsky en människa för att hen är eller gillar det. Jag tycker visserligen att det här med kommunism är en ganska dum och läskig idé, men jag skulle aldrig vända mig bort från någon som är med i RKU för det. Jag som medfödd antirasist skulle aldrig kunna tänka mig att rösta på SD, men för den sakens skull hatar jag inte SD och inte heller tycker jag att de inte borde få sin beskärda del av det fria rummet och inte heller tänker jag kalla alla deras röstare för rasister.
För det är helt enkelt inte så jag vill att samhället ska se ut.
Om jag fortsätter med Sverigedemokraterna som exempel (för det är ett exempel många känner till och har starka åsikter om; det är ett bra exempel helt enkelt) så skulle jag verkligen aldrig avsky en person bara för att de röstar på dem. Till att börja med för att jag inte har något med det att göra, ni vet det här med åsiktsfrihet (lagen som gör det förbjudet för mig att lägga mig i vad någon tycker enbart i syfte att förklara för dem att de har Fel) men också för att jag inte förstår poängen med att kalla alla SDare för rasister. Jag tror absolut inte alla SDare är rasister, för att för mig är rasism en väldigt avskiljd del inom den hatiska sektorn. Inte heller tror jag att alla SDare är nazister, för det är också en väldigt avskiljd del inom den hatiska sektorn. Jämför med att jag inte tror alla seriemördare är psykopater, för psykopati är en väldigt avskiljd del inom psykologin.
Däremot, tycker jag Sverigedemokraternas politik är problematisk? Ja. Går den emot mycket av det som jag tycker är grundläggande demokrati? Ja. Anser jag att många av deras politiker gjort uttalanden som om deras huvuden var fulla av vattenmålan spaghetti? Ja. Gör det att jag hatar alla som röstar på dem? Nej.
Det här är något som förmodligen gör väldigt många människor upprörda, SDare eller inte, och det förstår jag. Men ge mig då ett sista tillfälle att förklara vad jag menar så ni inte missförstår mig fel.
Vi lever i en demokrati. Nej, det innebär inte att man har rätt att säga och göra vad fan man vill utan att få konsekvenser eller motsägande "pga yttrandefrihet". Nej, det innebär inte att rasism och nazism är okej. Det innebär inte att jag måste okej med att du hatar vissa folkgrupper eftersom det är ditt demokratiska utrymme, men det innebär faktiskt att jag måste acceptera det.
Notera att "acceptans" och "vara okej med" inte är samma sak.
Jag accepterar att SD kan få tio procent av rösterna i riksdagsvalet. Jag accepterar att en miljon människor, en hel tiondel av vår lilla befolkning, håller med deras politik. Jag accepterar att Jimmie Åkesson kommer till min stad och säger de saker en miljon människor tycker. Jag accepterar det, men jag behöver inte vara okej med det.
På samma sätt accepterar jag att du är kommunist, anti-feminist och islamofob. Men jag är inte okej med det.
Jag är inte okej med det och jag tänker visa att jag inte är okej med det; jag kommer lägga fram och försvara mina åsikter, jag kommer hänvisa dig till källor som förklarar varför jag tycker som jag tycker, jag kommer hävda min rätt att uttrycka mig enligt yttrandefriheten. Du har rätt att vara hur extrem du vill, men jag har också rätt att säga nej tack.
Däremot har jag inte rätt att säga att du är äcklig, dum i huvudet, outbildad, knäpp eller att såna som du borde dö eller bara sluta att upphöra. Jag har inte rätt att invalidera din åsikt oavsett hur tvärt emot min den är - på samma sätt som du inte har någon rätt att kalla mig för vänsterpack, feministfitta, "negerälskare" (något som jag faktiskt fått slängt i ansiktet en gång och som jag tycker är problematiskt av tusen miljoner helt andra anledningar än det menade att jag blir kär i invandrare för det är ju faktiskt sant, men det är en helt annan debatt) eller att jag hatar det här landet.
Och jag är så oerhört trött på att behöva förklara att nej, jag hatar inte dig och nej, jag tänker inte säga åt dig vad du får tycka och inte men ja, du har åsikter som går tvärt emot mina och ja, jag tänker diskutera det med dig för du har rätt att ha dina åsikter men då ska du, ursäkta franskan, fanimej kunna försvara dem också. Det spelar ingen roll vad du tycker, kan du inte försvara det med dina egna ord och inte sånt du fått av andra är det tyvärr en dålig åsikt.
Men jag är också trött på att behöva förklara att nej, jag hatar dem inte och nej, jag tänker inte säga åt dem vad de får tycka och inte och nej, jag tänker inte säga till någon att de har Fel och alltid kommer ha Fel men ja, jag tycker deras åsikter är problematiska och ja, de går tvärt emot mina egana men nej, jag tycker inte det är ett oviktigt problem.
Jag är så trött på att behöva försvara mig från alla håll och kanter hela tiden bara för att jag är av åsikten att du faktiskt får tycka precis vad du vill utan att jag har något med det att göra (även om jag, som sagt, förväntar mig att du ska kunna förklara dina åsikter utan hjälp från någon annan) för att vi lever i ett system som tycks gå ut på att den andra sidan alltid är Fel Fel Fel och att vi, på den här sidan, den Rätta sidan, ska gå ut i fullskaligt krig för att göra så de tycker Rätt snarare än att se oliktänkande som ett tillfälle att lära sig något. Inte som i att vi alla ska lära oss något av rasister och manshatare, utan att vi ärligt måste ge dem utrymme att säga vad de tycker för att vi ska kunna lära oss vad de tycker, inte vad vi tror att de tycker.
TL;dr: Alla har faktiskt rätt att tycka vad de vill, men alla andra har faktiskt också rätt att inte hålla med. Alla åsikter är åsikter, oavsett hur mycket du inte håller med, och du har rätt att säga ifrån och inte hålla med men du har inte rätt att säga att någon annans åsikt är mindre värd än din egen.
3. massa andra saker jag inte orkar och hinner skriva om just nu
till exempel nazism, skolsystemet, klassfrågan, snobbism, värderingarna av egenskaper och skolan som samhällsstruktur. kanske skriver något om det senare, jag vet inte, vi får se. hejdå
2013-03-13
17:17:00
Jag drömmer om kärlek.
Jag drömmer om kärlek som inte går att beskriva, om kärlek som är lätt och oförhindrad och kommer utan tvång eller hasta. Jag drömmer om kärlek som är fyra på morgonen, under filtar och täcken med varm choklad och gamla disneyfilmer som det var så länge sen vi såg att vi börjat glömma dem, men som rör upp så mycket nostalgi att vi inte vet om vi ska skratta eller gråta. Jag drömmer om kärlek som är soluppgångar och sena nätter och outtalade löften om somrar och vintrar där tiden stannar och aldrig tar slut. Kärlek som målas i akvarell och spelas på gitarr, bredvid varandra i en behaglig tystnad som inte behöver brytas. Jag drömmer om kärlek utan ord och utan brått, som inte behöver bekräftas konstant för att veta att den är där. Jag drömmer om kärlek som alltid försäkras och intygas, med ord eller små rörelser som visar att det är på riktigt och levande. Jag drömmer om kärlek som långa vandringar genom gator med prat och diskussioner om värdsliga eller oväsentliga ting, om träd som blommar och en kamera som dokumenterar de dagar som vi aldrig vill glömma. Kärlek som finns i sommartystnaden på svenska gator, när det känns som att hela världen dåsat till i värmen och man kan strunta i strumpor och skor och gå genom livet barfota för att känna världen under sina fötter. Jag drömmer om kärlek där du är bredvid mig och får mig att vaggas till ro inombords, medveten om att jag inte är ensam, att jag har någon att dela alla de ögonblick som gör mig lycklig med.
Jag drömmer om kärlek där jag har hittat dig.
2013-02-27
21:03:00
Ord man vill säga och skrika men som aldrig kommer ut rätt oavsett hur bra de låter i huvudet
Jag heter Katten och jag pratar inte så mycket. Jag är väldigt tyst av mig och tar inte så mycket plats för jag föredrar att se på världen och inte säga särskilt mycket saker om den. Jag är väldigt bra på att tänka men väldigt dålig på att prata, så därför är jag mest tyst större delen av tiden. Tid som jag istället spenderar på att tänka ut saker jag skulle säga, om jag nu var en sån som pratar mycket.
Problemet är att när jag väl har något att säga blir det väldigt svårt, som när min familj bråkar och det enda jag vill göra är att gå därifrån och låsa in mig någonstans och slippa lyssna men sedan säger de något som jag vill säga något om och eftersom jag inte är bra på att prata blir det bara fel och konstigt. Jag har en vän som är väldigt bra på att prata, Mikaela heter hon och hon är en av de mest karismatiska personer jag någonsin träffat. Jag kommer skriva om henne en annan gång, men det hon säger åt mig att göra är att bara säga det jag känner men det går inte. När hon säger det hon känner häver hon ur sig ett tal som skulle få vem som helst att hålla med henne, men när jag säger vad jag känner känner jag mig bara dum och fel och alla blir arga på mig och kommer med en massa motargument som jag inte kan ge svar på tal på och jag blir bara ledsen och nedtryckt och önskar att jag inte sagt något till att börja med, eller så försöker jag bli arg för att ingen lyssnar på mig och börjar bara prata på och säger en massa saker som jag gått och tänkt på länge men inte sagt och allt flyter ihop och ingen fattar någonting. Jag är väldigt dålig på att vara arg också, men min vän Katya är väldigt bra på det.
Katya är arg ofta och hon kommer säkert också få ett alldeles eget inlägg någon gång, men det jag ska säga nu är iallafall att det hon gör är att skrika och slänga tallrikar i golvet och se till att alla lyssnar på henne men det kan jag inte. När jag skriker börjar jag alltid gråta för jag känner mig så orättvis och elak och om jag någonsin skulle slänga en tallrik i golvet skulle ingen lyssna för alla skulle skrika på mig för att jag har sönder porslinet och jag skulle be om ursäkt en miljon gånger och krympa ihop till en liten myra och ligga och gråta och be om förlåtelse. Jag är väldigt bra på att gråta och varken Mikaela eller Katya förstår det för de behöver aldrig gråta, de som alltid har saker att säga eller tallrikar att slänga i golvet, de förstår inte hur det känns att vara så bortkommen bland människor och talade ord att man bara vill lägga sig ner och försvinna.
Men jag blir inte så ledsen av det för jag har andra saker som de inte har, jag har mina skrivna ord och mina teckningar och mina fantasier och ensamma eftermiddagar. Jag är väldigt bra på att vara ensam också, och på att tänka. Det är inte Mikaela eller Katya, för Mikaela är en sån där människa vars tankar äter upp henne innifrån och därför klarar hon inte av att tänka för mycket själv, och Katya tänker bara på saker hon blir arg över och vill slå sina nävar blodiga mit en vägg för och därför klarar hon inte av att tänka så mycket heller men det gör jag. Jag är alltid tyst för jag tänker alltid, jag tänker på människor som jag vill ska finnas och jag tänker på ord jag skulle vilja säga och platser jag vill upptäcka och bilder jag vill måla när jag blir tillräckligt bra, jag tänker mycket och det är väldigt harmoniskt alltihop.
Jag är väldigt instabil för jag klarar inte av att prata med människor utan att förvandlas till en gråtande liten klump av osäkerhet, men när jag blir lämnad ifred och får vara tyst eller får vara med människor som inte har något emot att jag är ganska konstig och inte pratar, då är jag den lyckligaste människan på planeten.
2013-02-25
20:50:00
Jag tycker om böcker.
Jag tycker om att läsa. Jag tycker om böcker. Jag älskar att inte veta vad som kommer hända när jag öppnar pärmen, om jag kommer gråta eller skratta eller bara känna mig uttråkad eller något helt annat. Jag älskar också tanken om att det finns en värld ivarje bok, för det är ju så. Alla böcker berättar en historia och alla böcker har en egen värld, gjord av ord eller bilder eller siffror och varje gång du öppnar en släpper den in dig i sin egna lilla verklighet och låter dig stanna så länge du vill. Böcker dömer inte. De ord som är skrivna i dem kanske dömer, men en bok kan aldrig hindra dig från att slå ihop den och sluta läsa, gå därifrån och aldrig öppna den igen. Boken kommer bara acceptera att du går och sedan tålmodigt ligga och vänta på att någon annan människa ska komma och ta upp den. Det är något väldigt mysigt och melankoliskt över det samtidigt.
En annan sak jag älskar med böcker är att liven i dem aldrig dör. Människorna och djuren kanske dör, men de kommer alltid finnas där och leva vidare. Bläddra tillbaka ett kapitel eller två och där är de, livs levande och (oftast) välmående. De kommer aldrig sluta finnas, för deras historier finns dokumenterade och eftersom böcker har egna världar i sig som kommer till liv när någon läserdem räcker det med att någon plockar upp en bok och läser den för att de ska börja leva. Tänk på det nästa gång du läser något - att du i det blåser liv i de karaktärer, platser och händelser som står skrivna där.
Jag tycker om böcker för att de låter mig fly från verkligheten ett tag och ta del av en annan verklighet. För ärligt talat, det som gör berättelser levande är inte själva texten utan personen som läser dem. Det får mig att känna mig lite som en livsbringare och därför tycker jag om böcker.
2013-01-31
09:42:00
Om den där flickan som sitter i parken dag ut och dag in
(i vilken jag är en fiktiv person och inte nödvändigtvis reflekterar författaren eller författarens åsikter)
Jag är den där personen som alltid sitter utanför, som aldrig hör hemma, aldrig passar in. Jag lever i min egen lilla värld av drakar och älvor och mardrömmar och blod, mitt eget lilla paradis som ingen skulle kunna överleva i förutom jag. Min värld veckar ut sig runt mig och jag står i mitten och ser universum utvecklas från mig, från mitt sinne och min fantasi. Jag målar tavlor på verkligheten, färgen är mina ord och penseln är mina tankar som formar dem, placerar dem i rätt ordning tills jag har format en bild jag känner mig nöjd med. Min värld, min verklighet, är full av svartvita färger och oändliga former som ingen tänkt på någonsin tidigare och jag fyller den med människor och deras livsöden för att fylla ut tomrummet som uppstår, för vad är en värld om det inte finns något levande i den som kan sköta den och hålla den vid liv?
Min favoritsyssla är att sitta på bänkar i parken, på torget, vid älven eller på en gata någonstans och titta på människor. De går förbi mig och märker mig inte men jag tittar på dem, tittar på sättet de går och skapar en historia där de är på väg någonstans eller ingenstans, där de väntar på någon som aldrig kommer eller försöker leta reda på någonting som de tappat och nog aldrig kommer hitta, men det spelar ingen roll för det viktiga är att de letar och inte varför. Några av dem har nog nästan glömt bort vad det är de letar efter men det betyder inte att de kommer sluta. Man måste inte veta vad man letar efter för att hitta det och man måste inte veta vart man ska föratt komma dit.
Jag ser människor och skapar deras berättelser efter att de har gått förbi, som att de passerar mig och lämnar ett spår av ord efter sig när de fortsätter gå dit de är på väg eller inte är på väg. Jag ser dem och jag sparar dem, långt inne i mitt sinne sparas de för att aldrig glömmas bort och därför kommer de alltid finnas för jag glömmer ingen jag har sparat, de ligger därinne och kommer så småningom få en plats i min lilla värld, en alldeles egen plats där de hör hemma och kan frodas och växa och bli egna individer som alltid har syltkakor redo när jag kommer och hälsar på, de blir färgranna individer eller kanske små gråa möss som aldrig sticker ut ur mängden, men alla har de en egen berättelse som de och jag kan berätta när vi känner för det.
Andra människor jagar kärlek och lycka men inte jag för jag jagar människor, intressanta människor som kanske egentligen är ointressanta om man skulle fråga någon annan. Jag tycker de är intressanta för at de kan ha en historia, det finns så mycket folk som jag ser på och kan skapa hela livsberättelser för och det är de jag sparar och minns och sätter i min värld med trekantiga moln och rektangulära äpplen för de passar in där, bland blommorna och fåren som bräker med huvudet upp och ner och fiskar som simmar i molnen hör de hemma. Men det finns också människor jag inte känner någonting för, de som är så ointressanta att jag inte ens kan komma på om de är på väg någonstans eller inte. De personerna tycker jag synd om för de kan aldrig få en plats i min värld där solen skiner på natten för att ingen behöver sova och gryningarna är de vackraste sakerna på den här sidan galaxen.
Jag har en egen liten verklighet som jag går till när jag inte orkar vara i de andras verklighet längre, där finns det alltid lasagne i ugnen och syltkakor på borden och alla människor har historier och ingenting är meningslöst.
2013-01-31
08:51:45
Hon drog med fingrarna över hans armar
och sade: Gör det inte ont?
Jo, svarade han. Men det är värt det. Hon rynkade på ögonbrynen och den där lilla rynkan mellan dem uppstod medan hon tänkte. Han såg tyst på henne, ögonen flackade nervöst mellan hennes fingrar över hans hud och hennes ansikte och hennes hår som blivit struket bakom hennes öron för att det annars föll in i ögonen på henne. Hennes fingertoppar var svala över hans röda, irriterade hud som börjat svida och bulta efter skoldagen, för han glömde alltid bort de röda strecken efter ett tag och lät ofta ryggsäcken oförsiktigt glida av hans armar vilket, även genom ett eller två lager tyg, alltid sved och riskerade att öppna upp såren på nytt. Han ångrade det alltid lika bittert, men likväl hade han glömt bort det nästa gång han skulle kränga av sig väskan. Det värsta var när de gick upp och började blöda; han hade hört tjejerna i klassen klaga och oroa sig för att de skulle blöda igenom trosorna när de hade mens, men han tänkte att De har aldrig upplevt panik förrän de tittat ner på sina händer och sett små, röda fläckar dyka upp på tröjärmarna. Tycker ni det är jobbigt att blöda igenom byxorna, prova att blöda igenom ärmarna för den paniken är något som inte kan mätas av mycket.
Han var så borta i sina tankar att han inte märkte att hon tittat upp på honom igen utan stod och såg ner som hypnotiserad på den ärrade huden, på skinnet som krackelerat i röda skåror, som en jordbävning skapade raviner i jordskorpan hade han skapat avgrunder.
Vad tänker du på? frågade hon. Konst, svarade han. Hon förstod inte, det syntes på henne. Han undvek hennes blick fast hon sökte efter hans, tittade bort från henne med en suck som att han faktiskt tänkte på något annat men sättet han rodnade på sa henne att hans glasade blick var så för att han inte såg på något eftersom det enda han tänkte på var henne och hennes reaktion, med en känsla i maggropen som att något låg därinne och vred om och fick honom att må dåligt in i märgen. Oron var inte som ett moln över hans huvud utan som en klump i magen, under solar plexus, som pulserade med små vågor av panik och adrenalin i tillräckliga mängder för att kunna få honom att gråta vilket han säkert skulle göra, sedan, efteråt, när spänningen lagt sig och hon antingen accepterat hans mörkaste hemlighet eller fördömt honom för evigt.
Varför gör du det? Han svalde en, två gånger och tvingade sig sedan att titta på henne. Han andades tungt och försökte lugna ner känslan inombords som gjorde att han inte kunde tänka, sade åt det något som låg där att vara tyst, att lugna sig och låta honom vara ifred tillräckligt länge för att låta honom svara.
Jo, sa han, jo det är så att jag behöver det. Tystnad. En tystnad som kändes mer än kvävande, krossande, som att han inte fíck luft utan drunknade fastän hon kunde andas precis bredvid honom.
Behöver du prata om det eller vill du bara ha någon att hålla om dig och säga att allt kommer bli bra? Blev hennes svar, svaret han hade varit så rädd för och ändå hoppats på på något sätt. Båda, sa han, om du orkar lyssna på mig. En utmaning, en sista utmaning för att ge henne en chans till att vända om och säga att hon inte ville bli indragen i något sånt; inte för att han ville utan för att han var tvungen, tvungen att se om hon verkligen ville hjälpa eller om hon ångrade sig. Och hon svarade inte på länge utan bara såg på honom med den där blicken, den där blicken han lärt sig känna igen överallt för att han möttes av den var han än gick om han inte undvek allas ögon och gjorde sig osynlig så att ingen märkte honom, blicken som sa att personen framför honom undrade vad som gjorde att han blev så störd, hur det gick så långt att någon mådde så dåligt att den var tvungen att förstöra sin kropp för att stå ut med vad det än var som pågick inne i hans huvud. Han slog ner sina ögon i skam, en öronbedövande, dånande skam som gjorde att det där något i hans mage vaknade till liv igen och slet sönder så mycket inom honom att han fick ett nästan fysiskt illamående och hade svårt att hålla tillbaka tårarna och om hon inte gick därifrån skulle han börja gråta, släppa ut den kväljande känslan i halsen som byggts upp som en stor klump som kvävde honom långsamt och inte försvann hur han än försökte svälja bort den. Det var klart han skulle gråta även om hon gick, han skulle falla ihop på marken och gnälla som ett litet barn för att försöka bli av med den där förtvivlade känslan inombords som annars hotade att krossa honom.
Jag kan hålla om dig så länge du vill det och så länge du kan prata kommer jag lyssna. Och han såg på henne och hon såg på honom med en blick som sade att hon menade det, att hon skulle kunna ha honom i sina armar och stryka honom över håret och låta honom gråta ut all sin ångest även om han snorade ner hennes tröja och sedan lyssna på alla hans osammanhängande förklaringar och inte vika sig när han blev arg och gick fram och tillbaka och skrek för att han hatade allt, hela världen, och när han vid gryningen hade fått slut på tårar, slut på arga ord och alla andra ord också, då skulle hon vara där och låta honom kyssa henne om han ville det eller bara låta honom somna så trygg och utmattad att han skulle vakna med huvudvärk morgonen efter. Hennes blick sa att hon skulle vara där alla nätter han vaknade kallsvettig av mardrömmar och skrek och var så rädd att han glömde bort var han var, då skulle hon vara där och hålla om honom och vagga honom fram och tillbaka och viska lugnande ord i hans öra tills han klarade av att somna om, skulle låta honom greppa i henne så hårt att det gjorde ont för att han var rädd för att hon skulle försvinna bort från honon för evigt om han släppte taget, men hon skulle vara där och lova att alltid finnas där om han behövde henne eller bara ville ha henne där, hon skulle lova det och hålla det, varje natt i resten av hans liv om det så krävdes.
Allt det sa hennes blick och det var det sista han behövde, det sista han klarade av innan tårarna spillde över och hans ansikte förvreds i en okontrollerad gråt, gråt han hållit inne och burit på så länge att den hotade att förgöra honom inte för han hade aldrig haft någon som hon, någon som lovade att alltid finnas där och som inte skulle hindra honom från att gråta även fast han ofta inte hade någon aning om varför han mådde så dåligt och ville dö, någon som inte skulle försöka få honom att sluta gråta även när det inte fanns några tårar kvar för hon visste att han behövde det. Hon tog ett steg framåt och lade sina armar om honom och en hand på hans bakhuvud, begravde sina fingrar i hans hår som han begravde sitt huvud där hennes axel blev till hals och hon höll honom så medan han gick sönder som han gått sönder tusen gånger förut men inte lika hopplöst som alla de andra gångerna för den här gången fanns det någon som kunde hjälpa honom sätta ihop honom igen, på riktigt, och även om han skulle gå sönder igen skulle hon finnas där och hjälpa honom att bli hel igen, utan skarvar som alla de gånger han skakande försökt sätta ihop sig själv men inte riktigt lyckats för att det var svårt att se utan en spegel och han sattes ihop men halvdant och skört, så skört att en fjärils vikt kunde få honom att bli spillror och skärvor på golvet och för någon som till synes bär all världens svårigheter på sina axlar betydde det att han gått sönder så många gånger att han gett upp på att någonting i världen kunde laga honom igen.
Men när han stod där lutad mot hennes axel och grät in i hennes hår, när han timmar senare låg under tre täcken på ett berg av kuddar och viskande berättade om sin barndom och sina minnen och sina framtidsdrömmar, pratade med någon som lyssnade och hjälpte honom bli av med all den tyngd han samlat på sig en sten efter en kändes det som att hon egentligen skalade av alla de lager han gömt sig under tills han glömt bort vem han egentligen var innerst inne, då kändes det för honom som att han aldrig skulle behöva dra ett rakblad eller en kniv över sina armar igen och han slängde dem alla den kvällen, det kändes som att allt skulle bli bra och att han hade en framtid att se fram emot, en framtid med henne, en framtid fylld av ljus och färger och äkta leenden och skratt och nätter som aldrig tog slut och många skymningar och gryningar med henne där de bara älskade varandra villkorslöst, för även om hon inte alltid ville kyssa honom eller om han inte alltid ville somna med ansiktet i hennes hår så skulle de alltid älska varandra. Eftersom för varje lager hon skalade bort lade hon till en till färg till den svartvita värld han hade levt i så länge, och han tänkte att Aldrig ska jag hamna där igen, aldrig vill jag gå tillbaka till hur saker var förut. Aldrig någonsin vill jag veta hur det är att leva utan henne igen, för ett liv utan henne är inget liv.
