skymningsljus.blogg.se

(i vilken jag är en fiktiv person och inte nödvändigtvis reflekterar författaren eller författarens åsikter)

 

Jag är den där personen som alltid sitter utanför, som aldrig hör hemma, aldrig passar in. Jag lever i min egen lilla värld av drakar och älvor och mardrömmar och blod, mitt eget lilla paradis som ingen skulle kunna överleva i förutom jag. Min värld veckar ut sig runt mig och jag står i mitten och ser universum utvecklas från mig, från mitt sinne och min fantasi. Jag målar tavlor på verkligheten, färgen är mina ord och penseln är mina tankar som formar dem, placerar dem i rätt ordning tills jag har format en bild jag känner mig nöjd med. Min värld, min verklighet, är full av svartvita färger och oändliga former som ingen tänkt på någonsin tidigare och jag fyller den med människor  och deras livsöden för att fylla ut tomrummet som uppstår, för vad är en värld om det inte finns något levande i den som kan sköta den och hålla den vid liv?

Min favoritsyssla är att sitta på bänkar i parken, på torget, vid älven eller på en gata någonstans och titta på människor. De går förbi mig och märker mig inte men jag tittar på dem, tittar på sättet de går och skapar en historia där de är på väg någonstans eller ingenstans, där de väntar på någon som aldrig kommer eller försöker leta reda på någonting som de tappat och nog aldrig kommer hitta, men det spelar ingen roll för det viktiga är att de letar och inte varför. Några av dem har nog nästan glömt bort vad det är de letar efter men det betyder inte att de kommer sluta. Man måste inte veta vad man letar efter för att hitta det och man måste inte veta vart man ska föratt komma dit.

Jag ser människor och skapar deras berättelser efter att de har gått förbi, som att de passerar mig och lämnar ett spår av ord efter sig när de fortsätter gå dit de är på väg eller inte är på väg. Jag ser dem och jag sparar dem, långt inne i mitt sinne sparas de för att aldrig glömmas bort och därför kommer de alltid finnas för jag glömmer ingen jag har sparat, de ligger därinne och kommer så småningom få en plats i min lilla värld, en alldeles egen plats där de hör hemma och kan frodas och växa och bli egna individer som alltid har syltkakor redo när jag kommer och hälsar på, de blir färgranna individer eller kanske små gråa möss som aldrig sticker ut ur mängden, men alla har de en egen berättelse som de och jag kan berätta när vi känner för det.

Andra människor jagar kärlek och lycka men inte jag för jag jagar människor, intressanta människor som kanske egentligen är ointressanta om man skulle fråga någon annan. Jag tycker de är intressanta för at de kan ha en historia, det finns så mycket folk som jag ser på och kan skapa hela livsberättelser för och det är de jag sparar och minns och sätter i min värld med trekantiga moln och rektangulära äpplen för de passar in där, bland blommorna och fåren som bräker med huvudet upp och ner och fiskar som simmar i molnen hör de hemma. Men det finns också människor jag inte känner någonting för, de som är så ointressanta att jag inte ens kan komma på om de är på väg någonstans eller inte. De personerna tycker jag synd om för de kan aldrig få en plats i min värld där solen skiner på natten för att ingen behöver sova och gryningarna är de vackraste sakerna på den här sidan galaxen. 

Jag har en egen liten verklighet som jag går till när jag inte orkar vara i de andras verklighet längre, där finns det alltid lasagne i ugnen och syltkakor på borden och alla människor har historier och ingenting är meningslöst.