skymningsljus.blogg.se

(i vilken jag är en fiktiv person och inte nödvändigtvis reflekterar författaren eller författarens åsikter)

 

Jag är den där personen som alltid sitter utanför, som aldrig hör hemma, aldrig passar in. Jag lever i min egen lilla värld av drakar och älvor och mardrömmar och blod, mitt eget lilla paradis som ingen skulle kunna överleva i förutom jag. Min värld veckar ut sig runt mig och jag står i mitten och ser universum utvecklas från mig, från mitt sinne och min fantasi. Jag målar tavlor på verkligheten, färgen är mina ord och penseln är mina tankar som formar dem, placerar dem i rätt ordning tills jag har format en bild jag känner mig nöjd med. Min värld, min verklighet, är full av svartvita färger och oändliga former som ingen tänkt på någonsin tidigare och jag fyller den med människor  och deras livsöden för att fylla ut tomrummet som uppstår, för vad är en värld om det inte finns något levande i den som kan sköta den och hålla den vid liv?

Min favoritsyssla är att sitta på bänkar i parken, på torget, vid älven eller på en gata någonstans och titta på människor. De går förbi mig och märker mig inte men jag tittar på dem, tittar på sättet de går och skapar en historia där de är på väg någonstans eller ingenstans, där de väntar på någon som aldrig kommer eller försöker leta reda på någonting som de tappat och nog aldrig kommer hitta, men det spelar ingen roll för det viktiga är att de letar och inte varför. Några av dem har nog nästan glömt bort vad det är de letar efter men det betyder inte att de kommer sluta. Man måste inte veta vad man letar efter för att hitta det och man måste inte veta vart man ska föratt komma dit.

Jag ser människor och skapar deras berättelser efter att de har gått förbi, som att de passerar mig och lämnar ett spår av ord efter sig när de fortsätter gå dit de är på väg eller inte är på väg. Jag ser dem och jag sparar dem, långt inne i mitt sinne sparas de för att aldrig glömmas bort och därför kommer de alltid finnas för jag glömmer ingen jag har sparat, de ligger därinne och kommer så småningom få en plats i min lilla värld, en alldeles egen plats där de hör hemma och kan frodas och växa och bli egna individer som alltid har syltkakor redo när jag kommer och hälsar på, de blir färgranna individer eller kanske små gråa möss som aldrig sticker ut ur mängden, men alla har de en egen berättelse som de och jag kan berätta när vi känner för det.

Andra människor jagar kärlek och lycka men inte jag för jag jagar människor, intressanta människor som kanske egentligen är ointressanta om man skulle fråga någon annan. Jag tycker de är intressanta för at de kan ha en historia, det finns så mycket folk som jag ser på och kan skapa hela livsberättelser för och det är de jag sparar och minns och sätter i min värld med trekantiga moln och rektangulära äpplen för de passar in där, bland blommorna och fåren som bräker med huvudet upp och ner och fiskar som simmar i molnen hör de hemma. Men det finns också människor jag inte känner någonting för, de som är så ointressanta att jag inte ens kan komma på om de är på väg någonstans eller inte. De personerna tycker jag synd om för de kan aldrig få en plats i min värld där solen skiner på natten för att ingen behöver sova och gryningarna är de vackraste sakerna på den här sidan galaxen. 

Jag har en egen liten verklighet som jag går till när jag inte orkar vara i de andras verklighet längre, där finns det alltid lasagne i ugnen och syltkakor på borden och alla människor har historier och ingenting är meningslöst.

och sade: Gör det inte ont? 

Jo, svarade han. Men det är värt det. Hon rynkade på ögonbrynen och den där lilla rynkan mellan dem uppstod medan hon tänkte. Han såg tyst på henne, ögonen flackade nervöst mellan hennes fingrar över hans hud och hennes ansikte och hennes hår som blivit struket bakom hennes öron för att det annars föll in i ögonen på henne. Hennes fingertoppar var svala över hans röda, irriterade hud som börjat svida och bulta efter skoldagen, för han glömde alltid bort de röda strecken efter ett tag och lät ofta ryggsäcken oförsiktigt glida av hans armar vilket, även genom ett eller två lager tyg, alltid sved och riskerade att öppna upp såren på nytt. Han ångrade det alltid lika bittert, men likväl hade han glömt bort det nästa gång han skulle kränga av sig väskan. Det värsta var när de gick upp och började blöda; han hade hört tjejerna i klassen klaga och oroa sig för att de skulle blöda igenom trosorna när de hade mens, men han tänkte att De har aldrig upplevt panik förrän de tittat ner på sina händer och sett små, röda fläckar dyka upp på tröjärmarna. Tycker ni det är jobbigt att blöda igenom byxorna, prova att blöda igenom ärmarna för den paniken är något som inte kan mätas av mycket.

Han var så borta i sina tankar att han inte märkte att hon tittat upp på honom igen utan stod och såg ner som hypnotiserad på den ärrade huden, på skinnet som krackelerat i röda skåror, som en jordbävning skapade raviner i jordskorpan hade han skapat avgrunder.

Vad tänker du på? frågade hon. Konst, svarade han. Hon förstod inte, det syntes på henne. Han undvek hennes blick fast hon sökte efter hans, tittade bort från henne med en suck som att han faktiskt tänkte på något annat men sättet han rodnade på sa henne att hans glasade blick var så för att han inte såg på något eftersom det enda han tänkte på var henne och hennes reaktion, med en känsla i maggropen som att något låg därinne och vred om och fick honom att må dåligt in i märgen. Oron var inte som ett moln över hans huvud utan som en klump i magen, under solar plexus, som pulserade med små vågor av panik och adrenalin i tillräckliga mängder för att kunna få honom att gråta vilket han säkert skulle göra, sedan, efteråt, när spänningen lagt sig och hon antingen accepterat hans mörkaste hemlighet eller fördömt honom för evigt. 

Varför gör du det? Han svalde en, två gånger och tvingade sig sedan att titta på henne. Han andades tungt och försökte lugna ner känslan inombords som gjorde att han inte kunde tänka, sade åt det något som låg där att vara tyst, att lugna sig och låta honom vara ifred tillräckligt länge för att låta honom svara.

Jo, sa han, jo det är så att jag behöver det. Tystnad. En tystnad som kändes mer än kvävande, krossande, som att han inte fíck luft utan drunknade fastän hon kunde andas precis bredvid honom. 

Behöver du prata om det eller vill du bara ha någon att hålla om dig och säga att allt kommer bli bra? Blev hennes svar, svaret han hade varit så rädd för och ändå hoppats på på något sätt. Båda, sa han, om du orkar lyssna på mig. En utmaning, en sista utmaning för att ge henne en chans till att vända om och säga att hon inte ville bli indragen i något sånt; inte för att han ville utan för att han var tvungen, tvungen att se om hon verkligen ville hjälpa eller om hon ångrade sig. Och hon svarade inte på länge utan bara såg på honom med den där blicken, den där blicken han lärt sig känna igen överallt för att han möttes av den var han än gick om han inte undvek allas ögon och gjorde sig osynlig så att ingen märkte honom, blicken som sa att personen framför honom undrade vad som gjorde att han blev så störd, hur det gick så långt att någon mådde så dåligt att den var tvungen att förstöra sin kropp för att stå ut med vad det än var som pågick inne i hans huvud. Han slog ner sina ögon i skam, en öronbedövande, dånande skam som gjorde att det där något i hans mage vaknade till liv igen och slet sönder så mycket inom honom att han fick ett nästan fysiskt illamående och hade svårt att hålla tillbaka tårarna och om hon inte gick därifrån skulle han börja gråta, släppa ut den kväljande känslan i halsen som byggts upp som en stor klump som kvävde honom långsamt och inte försvann hur han än försökte svälja bort den. Det var klart han skulle gråta även om hon gick, han skulle falla ihop på marken och gnälla som ett litet barn för att försöka bli av med den där förtvivlade känslan inombords som annars hotade att krossa honom.

Jag kan hålla om dig så länge du vill det och så länge du kan prata kommer jag lyssna. Och han såg på henne och hon såg på honom med en blick som sade att hon menade det, att hon skulle kunna ha honom i sina armar och stryka honom över håret och låta honom gråta ut all sin ångest även om han snorade ner hennes tröja och sedan lyssna på alla hans osammanhängande förklaringar och inte vika sig när han blev arg och gick fram och tillbaka och skrek för att han hatade allt, hela världen, och när han vid gryningen hade fått slut på tårar, slut på arga ord och alla andra ord också, då skulle hon vara där och låta honom kyssa henne om han ville det eller bara låta honom somna så trygg och utmattad att han skulle vakna med huvudvärk morgonen efter. Hennes blick sa att hon skulle vara där alla nätter han vaknade kallsvettig av mardrömmar och skrek och var så rädd att han glömde bort var han var, då skulle hon vara där och hålla om honom och vagga honom fram och tillbaka och viska lugnande ord i hans öra tills han klarade av att somna om, skulle låta honom greppa i henne så hårt att det gjorde ont för att han var rädd för att hon skulle försvinna bort från honon för evigt om han släppte taget, men hon skulle vara där och lova att alltid finnas där om han behövde henne eller bara ville ha henne där, hon skulle lova det och hålla det, varje natt i resten av hans liv om det så krävdes.

Allt det sa hennes blick och det var det sista han behövde, det sista han klarade av innan tårarna spillde över och hans ansikte förvreds i en okontrollerad gråt, gråt han hållit inne och burit på så länge att den hotade att förgöra honom inte för han hade aldrig haft någon som hon, någon som lovade att alltid finnas där och som inte skulle hindra honom från att gråta även fast han ofta inte hade någon aning om varför han mådde så dåligt och ville dö, någon som inte skulle försöka få honom att sluta gråta även när det inte fanns några tårar kvar för hon visste att han behövde det. Hon tog ett steg framåt och lade sina armar om honom och en hand på hans bakhuvud, begravde sina fingrar i hans hår som han begravde sitt huvud där hennes axel blev till hals och hon höll honom så medan han gick sönder som han gått sönder tusen gånger förut men inte lika hopplöst som alla de andra gångerna för den här gången fanns det någon som kunde hjälpa honom sätta ihop honom igen, på riktigt, och även om han skulle gå sönder igen skulle hon finnas där och hjälpa honom att bli hel igen, utan skarvar som alla de gånger han skakande försökt sätta ihop sig själv men inte riktigt lyckats för att det var svårt att se utan en spegel och han sattes ihop men halvdant och skört, så skört att en fjärils vikt kunde få honom att bli spillror och skärvor på golvet och för någon som till synes bär all världens svårigheter på sina axlar betydde det att han gått sönder så många gånger att han gett upp på att någonting i världen kunde laga honom igen. 

Men när han stod där lutad mot hennes axel och grät in i hennes hår, när han timmar senare låg under tre täcken på ett berg av kuddar och viskande berättade om sin barndom och sina minnen och sina framtidsdrömmar, pratade med någon som lyssnade och hjälpte honom bli av med all den tyngd han samlat på sig en sten efter en kändes det som att hon egentligen skalade av alla de lager han gömt sig under tills han glömt bort vem han egentligen var innerst inne, då kändes det för honom som att han aldrig skulle behöva dra ett rakblad eller en kniv över sina armar igen och han slängde dem alla den kvällen, det kändes som att allt skulle bli bra och att han hade en framtid att se fram emot, en framtid med henne, en framtid fylld av ljus och färger och äkta leenden och skratt och nätter som aldrig tog slut och många skymningar och gryningar med henne där de bara älskade varandra villkorslöst, för även om hon inte alltid ville kyssa honom eller om han inte alltid ville somna med ansiktet i hennes hår så skulle de alltid älska varandra. Eftersom för varje lager hon skalade bort lade hon till en till färg till den svartvita värld han hade levt i så länge, och han tänkte att Aldrig ska jag hamna där igen, aldrig vill jag gå tillbaka till hur saker var förut. Aldrig någonsin vill jag veta hur det är att leva utan henne igen, för ett liv utan henne är inget liv.